Ibland dyker..

...det upp personligheter som man bara trodde fanns på film. Mina kollegor berättade att en gång skulle de få en ny chef,  första gången de träffade honom blev de stela av obehag. Han var en liten, tjock, gubbe med backslick som på sina möten pekade ut folk och bad dom utveckla hans powerpoints som de aldrig hade sett tidigare.
- Pelle, kan du ta den här sliden...
Han gjorde det t.o.m på stora möten när 500-700 människor satt i en hörsal, hade han lärt sig ditt namn var du körd. Efter ett kort tag som chef på kontoret började han prata engelska med sina undersåtar trots att han var svensk, det var finare så. Alla levde i skräck och personerna i hans nämsta stab gick in i väggen en efter en. Varje fredag lade han upp en videofilm på sig själv på intranätet som var obligatorisk att titta på. I videon satt han i en skinnfåtölj med en kopp te och pratade om företaget.

En dag försvann han bara, ingen vet vart. Det ryktades om att han hade hamnat på något projekt i Ryssland, i samma veva togs alla videofilmer bort från intranätet. 

Fatta cool snubbe!!

Den dagen man lägger upp fredagsrullar på sig själv på intranätet är den dagen då man vet att man har en psykisk sjukdom.
branx:

Jag gör såna filmer, där jag använder mina katter som "dockor" och sen lägger jag upp dem på mitt egna intranet där jag glatt tittar på dem samtidigt som jag säger "ohh ny info från Direktören". Jag ser det inte som sjukt, för det är ju bara mitt egna bruk. Det måste väl vara okej?

Linda:

Säker på att det inte var Anders Eriksson? http://www.youtube.com/watch?v=roi-88Yv9EA

Markiiiii!:

Jag samlar på direktörer i min källare. En utav dem stämmer in på din beskrivning ovan. Men så länge vi inte vet vad han heter kan jag inte vara helt säker. Jag kan inte lova något.

Kommentera inlägget här: